Jag har nog alltid haft en dålig relation till mat. Som liten var jag mager, men mormor försökte vända detta genom att låta mig dricka grädde, vaniljsåser etc. Jag ville ha lugn o ro, men matbordet var inte den platsen i mitt hem så jag satt ofta och petade i maten och väntade att äta tills alla gått. Detta retade min mor och tvingade hon mig inte att äta upp allt på tallriken, så åkte tallriken i golvet istället.
I högstadiet bodde vi nära skolan så för att slippa luncha i den hemska och högljudda skolmatsalen gick jag istället hem och åt kaksmeter och pannkakor - detta satte givetvis sina spår så i gymnasiet var jag knappast mager längre.
Dessa "tonårskilon" rasade dock av mig vid 20-årsåldern. Jag bodde då granne med ett gym och insåg att det är bara jag som kan förändra mig själv. Det här var en tid då jag även tog medvetet mer mat, men lämnade alltid lite kvar - just för att jag kunde när jag fick bestämma själv. Träffade dock kärleken och vågen började sakta gå uppåt igen. Det tog slut och jag straffade mig genom att svälta mig, men hittade efter ett tag en stabil grund att stå på.
Vid 30 träffade jag mitt livs kärlek och vi fick 2 barn. Jag gick upp "som man ska" under graviditeterna och rasade lätt mina gravidkilon + några extra. Dessvärre rasade mitt liv för några år sedan och jag gick in i väggen varpå kroppen fick ta stryk och jag snabbt tappade vikt igen. Både muskler och fett försvann..
Började sakta bygga upp mitt liv igen och vågen vände, men då livet blev bättre fylldes det även på med alldeles för mycket av det goda både hos mig och min karl, varpå han i våras bestämde sig för att testa en diet.
Jag sympatiserar nu med honom och omfördelar min kropp på ett medvetet sätt där muskelmassa, uthållighet och stryka inte bara bibehålls utan även byggs upp samt fettdepåer minskar. Tillsammans vill jag finna balansen mellan vardag och träning så detta blir en livsstil där jag både kan njuta av det goda och samtidigt ta hand om mig själv på bästa sätt!